vad jag har gjort i helgen? ba hängt med mina överjordiskt snygga vänner på open air.

igår festade vi mellan 15:00-00:00 vid villa renate. greta hade rosor i håret.

allts jävlighet/fulländning

 

murphys lag om allts jävlighet ligger i att när jag har som roligast (dvs sånt man vill visa upp på en blogg) vill jag hellre göra de roliga grejerna än att skriva här. men då jag har tråkigt och vill sysselsätta mig genom att skriva så har jag ingenting roligt att skriva om. ibland gör jag i alla fall saker, t ex upptäcker volkspark friedrichshain med en av mina bästa vänner. sluttningen på bilden fick 10/10, det var vid den som vi valde att slå oss ner.

17e bilden: En ovanlig bild.

hm ovanlig bild? fattar inte. men den här hittade jag i en gammal fotomapp jag rensade ur häromdagen. det är min kompis gustav. han är svensk mästare i korpfotboll och väldigt, väldigt rolig. den här natten hade vi gjort kägelbanan och var på väg hem till norra stationsgatan. det snöade, vilket inte var speciellt ovanligt i januari. men det var en väldigt bra kväll, vilket är ovanligt i januari.

you grew up by playin' the valley so wild. and that's why you're so beautiful now

när jag var ungefär 17 år kom amanda förbi mitt hus med två blandskivor. vi hade aldrig träffats förut, men vi hade skrivit till varandra på skunk.nu och kom bra överens där, jag minns att jag tyckte att hon skrev så roligt, tyckte om hur hon lyckades se det dråpliga i de flesta situationer samtidigt som det bottnade i ett allvar. sedan dess är vi vänner och har spelat fiol tillsammans, rökt vattenpipa, gått i skogen, pratat brett på dalmål och spelat fotboll i 32 plusgrader. amanda är intellekt och galenskap i en enda människa, och det älskar jag henne för.

i måndags kom hon, kristian och bandet till berlin för att spela på postbanhof. det var såklart väldigt bra. speciellt den här.

16e bilden: En bild på dig själv.

jag är en periodare när det kommer till att vara besatt av saker, musik och personer. jag upptäcker något jag gillar och sen är det bara det som gäller den kommande månaden. en månad av läsande, lyssnande, letande och wikipediande.
den här månaden har det handlat om klaus kinski. det började med att jag såg första halvan av fitzcarraldo inklämd mellan ada och fred. sedan dess är jag hooked. jag älskar allt med honom, hans galenskap, hans äkthet, hans utseende. jag tycker liksom att han är så himla snygg på något märkligt sätt.
den här boken gav min roomie kati mig efter att jag pratat konstant om klaus i en vecka. den är på tyska, så läsandet går inte direkt som rinnande vatten, men har svettats mig igenom kapitlet om nosferatu. för övrigt en jävvvvvligt bra film. se den se den se den!

innan isvan gick bort, innan yassin gick bort, innan banji gick bort, vi var barn då

för några veckor sen recenserade jag ison & filles "för evigt". gud vad den skivan har kommit mig under skinnet. jag lyssnade igenom hela när jag gick hemifrån och in mot alexanderplatz, var helt såld redan på andra spåret och när den var slut lyssnade jag om från början direkt.
dör speciellt på två spår - krig och kärlek och vi var barn då . båda två - egentligen totalt uttröttad tematik. kärlek gone bad och barndom i backspegeln. men näe, det här är något angeläget. jag vill att alla ska lyssna på den här skivan. kan man inte göra ett utbildningskit och skicka ut till alla skolor? och så stoppar vi med Nanna Johanssons fulheten också.

joy orbinson

imorse såg vi joy orbinson på berghain. det var så jävla bra.

idag har vi inte gjort någonting annat än att äta en helt sinnessjuk brunch i parken vid rosenthaler platz, betalat för oss och sen gått typ 50 meter ner på gräset och lagt oss där. ingenting dramatiskt hände förutom att jag började blöda näsblod, men inte ens det var dramatiskt när jag tänker efter. nu är jag såklart rätt trött och vill teleporteras till friedrichstraße bitte schön *bönfaller*.

kafka hade det inte heller så kul

idag fyller peer år. det var upplagt för den perfekta presenten – ett franz kafka-kit. jag har kafkas samlade verk på tyska som ligger och skräpar här hemma och peer är en kafka-kille. jag såg framför mig en låda till bredden fylld av gåvor på detta tema, dignande av godsaker och blinkningar till litteratur och gom. men okej, first things first. med exakt vad skulle kittet fyllas? jag frågade min storasyster litteraturvetaren om råd.
åt kafka någonting speciellt, undrade jag. salta kex som bergman? äppelhalvor som slas? marit skrattade till och svarade snabbt: nej, han åt ingenting. han var i princip anorektisk.
åh... okej. drack han något då? absint som toulouse lautrec eller hemingways mojitos? marit var tyst en stund. sen skakade hon sorgset på huvudet. jag såg för mitt inre hur kafka-kittet snabbt tömdes, kvar är bara en ensam bok i botten, kafkas svarta ögon som stirrar upp på födelsedagsbarnet. gratulerar peer. 

15e bilden: En bild på barndomsvänner.

min mesta och bästa barndomsvän är erik. vi växte upp tillsammans, i huset där jag bor nu, men det var ett blått tvålägenhetshus då. erik och jag var oskiljaktiga från början. vi pallade äpplen i idylliska trädgårdar, hade synkroniserad klädsel ibland och kastade vattenballonger på bilar som körde långsamt genom lugna gator. erik är mah brother from a different mother. jag skulle kunna skriva en roman om honom. men det räcker med att säga att han helt enkelt har min rygg för all framtid och jag har hans. det är lyx.

bruno ganz

ikväll föreläser bruno ganz på humboldt. gissa om jag kommer att sitta i publiken!

fem år

2006 fick jag min Nikon Coolpix S5. jag är ingen kamerafascist. tvärtom. mitt kriterium för en kamera är snarare att den ska få plats i handväskan när jag går ut så jag ska kunna ta kort när som helst, var som helst.
därför är det först nu, fem år senare, som jag ser vilken stor skillnad det var på kvalitén då. jag vill tro att jag blivit bättre på motiven med åren. men asså det går inte att förneka att tekniken inte hängt med. såhär såg det ut innan Coolpix fick känna på 20 minusgrader, rödvin, regn och marmorgolv.

och såhär ser fotona ut numera. plötsligt fattar jag varför kameran liksom gnäller varje gång jag fokuserar. och varför bilderna har blivit så... korniga. bra slutledningsförmåga, moa. när jag får min första lön i juli går jag direkt till en affär, smäller pengarna på disken och ba give me the best inte för dyra camera you have.

norwegian wood

jag gillade inte filmatiseringen av norwegian wood. jag har inte läst boken än men kan verkligen tänka mig att det är en sån bok som man inte ska filmatisera. det som kanske i boken vägs upp av ett rakt språk/beskrivningar/kommatecken blir så himla sentimentalt och smetigt här. jag vill klå den som la på darrande stråkpartier när huvudpersonen turo sitter och stirrar ut över vilda vågor SAMTIDIGT som han sörjer förlusten av någon han älskar. så gör man inte. det kallas kaka på kaka.
nä, såna filmer har jag ingenting för. egentligen var det bara en scen som berörde mig. och det var den här.

stanna exakt här

jag trivs så himla bra! ville ba säga det.

jag har alltså klippt håret IGEN. nu är det nästan inget kvar. mvh tjej med lila läppstift.

1990

såhär i efterhand har jag svårt att förstå varför, men vi var så himla fascinerade av lampor. kanske var 90talet lampans decennium? ni vet, lavalampor, såna där lampor med ljusdioder, lampor som såg ut som rymdgubbar... och nu står ett av 90talets lampskrap i mitt fönster på dunckerstraße i alla fall. ett kvarlämnat E.T-ägg från katis ex.

jag hade ingen lavalampa. istället fick en väckarklocka som såg ut som ett grönt slajmhav med en groda i mitten och urtavlan liksom projicerad mot ena sidan av glasgloben. gott så.

du e mitt solsken, mitt enda solsken

Att se en depression i ögonen är som att möta ett rådjur på vägen hem från en utekväll. Ni vet känslan som infinner sig: någonting majestätiska framför dig i morgondiset, en sträv päls och två svarta ögon. Du vill sträcka ut handen och röra vid den. Någon slags ordlös kommunikation kan faktiskt uppstå mellan mig och rådjuret här, konstigare saker har ju hänt, ja konstigare saker har faktiskt hänt, det kanske händer oss här och nu, det kanske händer mig och rådjuret. Men den är full av ett liv du inte känner till. Ett liv med vassa hovar och snabba ben. Du inser att det inte finns något annat att göra än att vänta.
Så jag sitter framför Skype och väntar på dig.

här sitter David Attenborough och läser Livet på jorden

cosmic wonder

för 1015€ kan den bli någons.

thomas turgoose

poss poss

har svårt att vänja mig vid det här med kindpussande. det har redan resulterat i två rätt piniga situationer.

1. när fred presenterade sin engelska vän förra helgen. han lutar sig fram... och jag ryggade tillbaka. "heeeey where I come from we shake hands" sa jag och sträckte fram kardan. fred lutade sig fram till sin vän och sa lite ursäktande: "she's a feminist."

2. alldeles nyss när jag skulle säga hejdå till katis vän i hallen. den här gången var jag med på noterna, om än lite oförberedd. han är rätt het och vi hade något av ett moment strax innan då vi satt i köket och wikipediade svampars systematik. efter att vi hade fått kindpussandet överstökat lade sig en obekväm tystnad över vårt lilla sällskap. jag ville bara krypa tillbaka till min skandinaviska håla. för där jag kommer ifrån måste man antingen avverka en halv flaska gin eller fem blaskiga kaffe och tio månskenspromenader innan man håller på med sånt där.

aldrig kommer allt tillbaks (det som var du & jag)

breaking up is so very hard to do och det är vad jag och mina vänner ofta pratar om. det finns så många aspekter att stöta och blöta i förlorade förhållanden... ni vet, hur det känns när det börjar och när det slutar. hurvida man ska göra det eller inte. lärdomar man lärt sig, sår man dragit på sig och så vidare.
imorse lyssnade jag på  veronica maggios nya för första gången. ni har säkert redan läst någonstans att det är en breakupskiva och ett svar på oskar linnros senaste och att höra dem i kontrast till varandra är som att följa en intrig på nära håll. den är bara deras intrig men ändå allmängiltig: det ögonblicket då man sitter på sängkanten och inser att det är sekunder kvar av alltihop. att stöta ihop på gatan och vilja byta stad. och ett par år senare öppnar man ett word-dokument som man inte läst sen 2009 och inbillar sig att man kan sträcka ut handen och nudda vid det som var vi.

2009-10-05
jag ska sjunga wild heart i ditt öra om och om igen tills du blir galen

2009-10-06
du är med mig nu
till och med imorgon när jag borde skriva hemtenta
äre du & jag

einen sozialistischen Haarschnitt

har klippt mig, det blev Kopfgeldjäger! 
lärdomar från mitt första utländska frisörbesök någonsin... var ska jag börja?
jag har, liksom många andra, ett ansträngt förhållande till frisörer. det är få gånger som jag känner mig så underlägsen och bortkommen som när en stylad jävel tar min skandinaviska höstack i handen och bara: "sååå... vilket shampoo använder du?" med ett förväntansfullt grin på läpparna, medveten om att den som kommer gå vinnande ur den här striden är den med saxen i bakfickan.

så jag var nervös x10 när jag äntligen got my shit together och knallade kvarteret bort till salongen. irrade in, insåg att det var något slags nummerlappssystem (som på bank!). sökte med panik i blick efter någon som kunde förklara för mig. en skejtkille med handduksturban och en gratistidning i handen berättade vänligt att jag skulle ta en nummerlapp, sätta mig ner och sedan vänta på min tur.
på ett anslag på väggen stod det att läsa att trots höjd hyra och kostnader för el och gas garanterar Kopfgeldjäger en socialistisk frisyr för 12-15€. på golvet låg enorma mängder hår i drivor, framför speglarna trängdes hårdprodukterna med tomma vinflaskor och vykort som tejpats upp huller om buller. jag ba älskade det.
fem minuter senare fick jag håret tvättat av en kvinna som inte pratade någon engelska alls, freakade lite på det inombords, men så blev jag tilldelad en man med turkos palestinasjal som verkade älska roxette och förstod mina instruktioner. han fnissade uppskattande när jag sa att jag ville ha det a bit of 90's in the back och när the look spelades tog han en klippaus för att dansa lite och slänga med håret (sitt, alltså).

en effektiv klipptid senare var jag 15€ fattigare och en socialistisk frisyr rikare.

och i bakgrunden ser ni katis hattsamling.

karl lagerfeld

+ choklad.

I get sick of just about everyone and I hide in my baby's arms, hide in my baby's arms, cause except for her, you know, as I've implied.

kurt vile – baby’s arms