nä, nu tror jag det blir det där tumblr som alla tjatar om ändå.
följ med hit vetja:
det blir kul. kanske ännu roligare än här!
tisdag 7 juni 2011
söndag 5 juni 2011
Carl Sagan is to me what A Tribe Called Quest was to us for music
har just upptäckt Nardwuar. vill vara honom, eller åtminstone hans tronföljare.
lördag 4 juni 2011
jäs på heltid
cyberfrånvaro p g a jäs på heltid. har jäst i roddbåt, jäst i wanseesjön, jäst på s-bahn och jäst på italienska uteserveringar.
att den här reklamen är de senaste dagarnas mest spelade klipp säger ju en hel del. ja, min hjärna har tyvärr jäst sönder.
att den här reklamen är de senaste dagarnas mest spelade klipp säger ju en hel del. ja, min hjärna har tyvärr jäst sönder.
onsdag 1 juni 2011
Att göra medvetenheten en otjänst enligt Ametist
<Häromveckan hade jag ett äkta sätta-morgonkaffet-i-halsen-moment. Det var när jag läste Ametist Azordegans krönika i Göteborgs-Posten.
Överskriften talade klarspråk. Så långt var jag med. Men när jag scrollade ner för att läsa själva brödtexten: stor förvirring. Vaddå... rubriken lovade ju en krönika om medvetenhet?
Ametist poäng är följande: i och med en feministisk emfas i kritiken av ett musikaliskt verk sätts andra infallsvinklar "...per automatik åt sidan." Hon anser att man, i ett genusperspektiv får "tunnelseende" och missar andra väsentliga kvalitéer som har betydelse för verket. Jag antar att hon anser (eftersom hon bemödat sig att skriva en krönika på ämnet) att detta är ett stort och ofta förekommande fenomen. För det första tvivlar jag på om det är sant. Jag vågar till och med påstå att det är osant, att det inte finns ett sådant problem i dagens musikjournalistik... Men jag kan ha fel, och om så vore är jag nyfiken. Vilka tidningar läser Ametist där recensionerna har en genomgripande genusdiskurs? Jag vill gärna läsa dem!
Hon skriver även att man bör, för att kunna göra rättvisa åt verket, angripa musiken rent musikjournalistisk. Trots ett luddigt begrepp antar jag att hon med 'rent musikjournalistiskt' menar musik såsom bas + gitarr + sång + beat + refräng + vers. Men... hallå. Är inte musikens själva essens att den säger någonting? Ametists område är hiphop och hiphopen är troligtvis den genre som idag lägger störst tonvikt på politik. Feminism är politik. Att inte se till en skivas budskap vore väl att inte ge den rättvisa om något?
Hon skriver senare på sin twitter:
1. Vissa feminister borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn.Vissa tjejer gillar att suga kuk, och det är okej att det sägs i låttexter
2. Jag säger inte att det är okej med sexism, eller att det inte existerar ett sådant problem. Jo det är illa och det finns ett problem.
3. Men alla beskrivningar av kvinnans sexualitet i låttexter, el kvinnan som mål för åtrå kan ej anv för att sammanfatta verket som sexistisk.
Såhär är det: Ametist borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn. Hennes tes hade nämligen bara haft bäring om det vore så att kvinnor och mäns relation gentemot varandra vore jämställd och att så alltid hade varit. Men patriarkatet är ett faktum (vilket hon håller med om? Punkt 2) och därmed blir scenen annorlunda. Vi möts inte som tabula rasa, vi är en produkt av vår historia.
Dagen efter twittrar hon följande:
Jag vågar till o med gå så långt att jag påstår att vissa feminister är ointresserade av musik, de använder den bara som verktyg i sin strid.
Okej... de enda som vinner på ett uttalande som det här är dem som fortfarande lever i föreställningen om att alla feminister är arga missunnsamma kvinnor (viktigt! alltid kvinnor!) som typ, venne, hatar män. Jag vill helst av allt kunna skratta som man gör åt ett roligt skämt. Men istället blir jag bara så himla sorgsen. För krönikan inleds liksom med att slå fast att den feministiska bedömningen av musik straffar konsten för hårt. Straffar? Med exakt vaddå? Med den tunnelseende "medvetenheten" antar jag.
Ametist poäng är följande: i och med en feministisk emfas i kritiken av ett musikaliskt verk sätts andra infallsvinklar "...per automatik åt sidan." Hon anser att man, i ett genusperspektiv får "tunnelseende" och missar andra väsentliga kvalitéer som har betydelse för verket. Jag antar att hon anser (eftersom hon bemödat sig att skriva en krönika på ämnet) att detta är ett stort och ofta förekommande fenomen. För det första tvivlar jag på om det är sant. Jag vågar till och med påstå att det är osant, att det inte finns ett sådant problem i dagens musikjournalistik... Men jag kan ha fel, och om så vore är jag nyfiken. Vilka tidningar läser Ametist där recensionerna har en genomgripande genusdiskurs? Jag vill gärna läsa dem!
Hon skriver även att man bör, för att kunna göra rättvisa åt verket, angripa musiken rent musikjournalistisk. Trots ett luddigt begrepp antar jag att hon med 'rent musikjournalistiskt' menar musik såsom bas + gitarr + sång + beat + refräng + vers. Men... hallå. Är inte musikens själva essens att den säger någonting? Ametists område är hiphop och hiphopen är troligtvis den genre som idag lägger störst tonvikt på politik. Feminism är politik. Att inte se till en skivas budskap vore väl att inte ge den rättvisa om något?
Hon skriver senare på sin twitter:
1. Vissa feminister borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn.Vissa tjejer gillar att suga kuk, och det är okej att det sägs i låttexter
2. Jag säger inte att det är okej med sexism, eller att det inte existerar ett sådant problem. Jo det är illa och det finns ett problem.
3. Men alla beskrivningar av kvinnans sexualitet i låttexter, el kvinnan som mål för åtrå kan ej anv för att sammanfatta verket som sexistisk.
Såhär är det: Ametist borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn. Hennes tes hade nämligen bara haft bäring om det vore så att kvinnor och mäns relation gentemot varandra vore jämställd och att så alltid hade varit. Men patriarkatet är ett faktum (vilket hon håller med om? Punkt 2) och därmed blir scenen annorlunda. Vi möts inte som tabula rasa, vi är en produkt av vår historia.
Dagen efter twittrar hon följande:
Jag vågar till o med gå så långt att jag påstår att vissa feminister är ointresserade av musik, de använder den bara som verktyg i sin strid.
Okej... de enda som vinner på ett uttalande som det här är dem som fortfarande lever i föreställningen om att alla feminister är arga missunnsamma kvinnor (viktigt! alltid kvinnor!) som typ, venne, hatar män. Jag vill helst av allt kunna skratta som man gör åt ett roligt skämt. Men istället blir jag bara så himla sorgsen. För krönikan inleds liksom med att slå fast att den feministiska bedömningen av musik straffar konsten för hårt. Straffar? Med exakt vaddå? Med den tunnelseende "medvetenheten" antar jag.
saker som jag gillar:
mjölk
dansa på stolar
åka spårvagn baklänges
najavo style
bananmackor
30 plusgrader
dansa på stolar
åka spårvagn baklänges
najavo style
bananmackor
30 plusgrader
måndag 30 maj 2011
vad jag har gjort i helgen? ba hängt med mina överjordiskt snygga vänner på open air.
igår festade vi mellan 15:00-00:00 vid villa renate. greta hade rosor i håret.
lördag 28 maj 2011
allts jävlighet/fulländning
murphys lag om allts jävlighet ligger i att när jag har som roligast (dvs sånt man vill visa upp på en blogg) vill jag hellre göra de roliga grejerna än att skriva här. men då jag har tråkigt och vill sysselsätta mig genom att skriva så har jag ingenting roligt att skriva om. ibland gör jag i alla fall saker, t ex upptäcker volkspark friedrichshain med en av mina bästa vänner. sluttningen på bilden fick 10/10, det var vid den som vi valde att slå oss ner.
fredag 27 maj 2011
17e bilden: En ovanlig bild.
hm ovanlig bild? fattar inte. men den här hittade jag i en gammal fotomapp jag rensade ur häromdagen. det är min kompis gustav. han är svensk mästare i korpfotboll och väldigt, väldigt rolig. den här natten hade vi gjort kägelbanan och var på väg hem till norra stationsgatan. det snöade, vilket inte var speciellt ovanligt i januari. men det var en väldigt bra kväll, vilket är ovanligt i januari.
onsdag 25 maj 2011
you grew up by playin' the valley so wild. and that's why you're so beautiful now
när jag var ungefär 17 år kom amanda förbi mitt hus med två blandskivor. vi hade aldrig träffats förut, men vi hade skrivit till varandra på skunk.nu och kom bra överens där, jag minns att jag tyckte att hon skrev så roligt, tyckte om hur hon lyckades se det dråpliga i de flesta situationer samtidigt som det bottnade i ett allvar. sedan dess är vi vänner och har spelat fiol tillsammans, rökt vattenpipa, gått i skogen, pratat brett på dalmål och spelat fotboll i 32 plusgrader. amanda är intellekt och galenskap i en enda människa, och det älskar jag henne för.
i måndags kom hon, kristian och bandet till berlin för att spela på postbanhof. det var såklart väldigt bra. speciellt den här.
i måndags kom hon, kristian och bandet till berlin för att spela på postbanhof. det var såklart väldigt bra. speciellt den här.
tisdag 24 maj 2011
16e bilden: En bild på dig själv.
jag är en periodare när det kommer till att vara besatt av saker, musik och personer. jag upptäcker något jag gillar och sen är det bara det som gäller den kommande månaden. en månad av läsande, lyssnande, letande och wikipediande.
den här månaden har det handlat om klaus kinski. det började med att jag såg första halvan av fitzcarraldo inklämd mellan ada och fred. sedan dess är jag hooked. jag älskar allt med honom, hans galenskap, hans äkthet, hans utseende. jag tycker liksom att han är så himla snygg på något märkligt sätt.
den här boken gav min roomie kati mig efter att jag pratat konstant om klaus i en vecka. den är på tyska, så läsandet går inte direkt som rinnande vatten, men har svettats mig igenom kapitlet om nosferatu. för övrigt en jävvvvvligt bra film. se den se den se den!
den här månaden har det handlat om klaus kinski. det började med att jag såg första halvan av fitzcarraldo inklämd mellan ada och fred. sedan dess är jag hooked. jag älskar allt med honom, hans galenskap, hans äkthet, hans utseende. jag tycker liksom att han är så himla snygg på något märkligt sätt.
den här boken gav min roomie kati mig efter att jag pratat konstant om klaus i en vecka. den är på tyska, så läsandet går inte direkt som rinnande vatten, men har svettats mig igenom kapitlet om nosferatu. för övrigt en jävvvvvligt bra film. se den se den se den!
måndag 23 maj 2011
innan isvan gick bort, innan yassin gick bort, innan banji gick bort, vi var barn då
för några veckor sen recenserade jag ison & filles "för evigt". gud vad den skivan har kommit mig under skinnet. jag lyssnade igenom hela när jag gick hemifrån och in mot alexanderplatz, var helt såld redan på andra spåret och när den var slut lyssnade jag om från början direkt.
dör speciellt på två spår - krig och kärlek och vi var barn då . båda två - egentligen totalt uttröttad tematik. kärlek gone bad och barndom i backspegeln. men näe, det här är något angeläget. jag vill att alla ska lyssna på den här skivan. kan man inte göra ett utbildningskit och skicka ut till alla skolor? och så stoppar vi med Nanna Johanssons fulheten också.
dör speciellt på två spår - krig och kärlek och vi var barn då . båda två - egentligen totalt uttröttad tematik. kärlek gone bad och barndom i backspegeln. men näe, det här är något angeläget. jag vill att alla ska lyssna på den här skivan. kan man inte göra ett utbildningskit och skicka ut till alla skolor? och så stoppar vi med Nanna Johanssons fulheten också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)