när jag var ungefär 17 år kom amanda förbi mitt hus med två blandskivor. vi hade aldrig träffats förut, men vi hade skrivit till varandra på skunk.nu och kom bra överens där, jag minns att jag tyckte att hon skrev så roligt, tyckte om hur hon lyckades se det dråpliga i de flesta situationer samtidigt som det bottnade i ett allvar. sedan dess är vi vänner och har spelat fiol tillsammans, rökt vattenpipa, gått i skogen, pratat brett på dalmål och spelat fotboll i 32 plusgrader. amanda är intellekt och galenskap i en enda människa, och det älskar jag henne för.
i måndags kom hon, kristian och bandet till berlin för att spela på postbanhof. det var såklart väldigt bra. speciellt den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar