vissa vänskapsrelationer är som en söndagsstek du lagt i ugnen i arton timmar. sen tar du ut den och garnerar den med rosmarinkvistar och när du äter den mår du bara bra. den har fått ta sin tid och därför får den dig att må bara bra.
sofia och jag har inte alltid varit goda vänner. vi har undvikit varandra på internet och fester, skickat bitska sms och haft ont i magen på grund av det. vi har gått runt varandra i vändor. cirkulerat och känt in varandra som två kvarterskatter.
men för några år sen var vi färdiga med det. hon tipsade mig om en amerikansk filosof som heter robert c solomon. jag kollade upp det på internet och blev förbehållslöst förälskad. så vi började att skriva. vi skrev om filosofi och feminism, böcker, filmer, dudes och fyllor. det vi skrev om öppnade, utan att överdriva, en ny värld för mig. det fick mig, utan att överdriva, att tänka på ett nytt sätt.
vi är lika varandra, sofia och jag. det gör mig glad. jag tycker speciellt om när jag ser mig själv i hennes svagheter. i de sidor man ofta skäms över. för när jag ser dem hos sofia inser jag att det inte är svagt eller fel, utan att det är okej. vi kan jobba på allt, men ibland får det bara vara okej.
vi ses inte så ofta, men det gör inget. för jag vet att hon finns där hela tiden. sovandes på en bubbelplastinkläddsoffa i stockholm eller på ett hustak i brooklyn. och jag vet att det kan dröja, men att jag också är där tids nog.
