Det finns saknad och så finns det saknad. En saknad som känns som en migrän man lärt sig leva med eller ett suddigt minne från när ditt första husdjur dog. Som allt det du bara tänker på när du vaknar mitt i natten, men aldrig annars. Så saknar jag Mike.
För fem år sen stod vi i 25 minusgrader utanför ett hus i Östanfors. Det var stjärnklart och därinne var det fest men vi var nyktra båda två. Jag tyckte det kändes viktigt att jag var nykter. Han reste först morgonen därpå men vi hade sagt hejdå så många gånger, vi hade lärt oss att det bara skulle bli jobbigare om vi drog ut på det. Jag log och sa "säg inte hejdå, säg vi ses" och till slut vände han sig om och gick.
Jag minns knappt månaderna efteråt, förutom som en blandning mellan rationalitet och totalt kaos. Jag minns till exempel att jag sov väldigt mycket helt enkelt för det var för jobbigt att vara vaken. Att jag tänkte att jag antagligen skulle sakna honom för resten av mitt liv, greps av panik och tog tag i den enda rationella tankegången: jag skulle lära mig att leva med det. Jag skulle lära mig leva med det ungefär som andra människor lär sig att leva med migrän.
Han kommer från Canada och det är där han bor nu.
Och det är vad jag har att säga om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar