3e bilden: En bild på någon i din familj.

det här är min storasyster marit. hon är två år äldre än mig och min närmaste vän. i några år satt vi praktiskt taget ihop och gjorde allt tillsammans. hängde i samma gäng och pratade hela tiden om exakt allt. grät och skrattade väldigt mycket. vi bråkar laglöst som syskon gör. jag hällde oboy över henne innan agnes i fucking åmål gjorde det.
hon bor i berlin nu och läser litteraturvetenskap på humboldt. men i somras gick hon runt i skogen vid vår sommarstuga iklädd orangea strumpbyxor och pappas tröja.

ett lite för vaket liv

jag är sämst på att sova. tiden då jag sov mer än 7 timmar känns rätt långt borta och inatt sov jag såhär många timmar: 4. ligger aldrig sömnlös och är sällan trött men det känns som om jag inte HINNER sova. en fix idé med viss sanningshalt som letat sig till min säng och vill sova kvar.

pieter bruegel

tom waits & du & jag

anledningen till varför du börjar lyssna på en artist kan aldrig vara dålig.
min råkade vara en tio år äldre läspande alkoholist.

2004 hette ungdomens hus valhall, men kallades för valla. valla var långt bortom betydande kommunbidrag. valla var punk och indie. det var vår underdog. där var ingenting var nytt och fräscht, allt var nedsuttet, nött och smutsigt. vi som var 'punk' och 'indie' älskade valla. vi brukade hänga där i timtal efter skolan; lägga upp fötterna på bordet, måla porträtt av varandra och studera de signerade affischerna ingående: honey is cool, bob hund, hellacopters. jag minns fortfarande namnteckningarna  i svart tusch, håkan hellström hade ritat surrande bin bredvid sin. vi åt aldrig någonting ordentligt. vi levde på läsk, cigg och sura s-märken. var aldrig fulla men ville bli det.

det var årets julcafé med liveuppträdanden. alla som betydde något då var där. luften var fuktig av kroppsvärme och bristfällig luftkonditionering: folk överallt, på barstolar och i sunkiga plyschsoffor. några rökte på verandan. 
han spelade såklart i band. det tuffaste man kunde göra. jag var alldeles för liten och obetydlig då. aldrig att han skulle prata med mig. för den här kvällen gick han upp på en provisorisk lastpallsscen i mitten av folkhavet och mumlade:
– först hade vi tänkte spela white christmas för vi trodde att den handlade om kokain, men så insåg vi att den inte gjorde det och då valde vi den här istället.
dagen efter gick jag till cdaffären (pre-piratebay). när jag gick ut höll jag blue valentine hårt, hårt i handen.

ett par år senare var jag inte obetydlig längre. så vi träffades då och då, han och jag. men ibland inte. det kunde gå någon vecka utan att han svarade i telefonen. men han hörde alltid av sig till slut, och då gick vi för att kasta dart på ett ölhak eller satt vid ån och pratade om saker som fortfarande är hemliga. vi var ibland. ibland viktiga och ibland klarade vi inte av varandra. jag vet inte hur länge. det känns som många månader, kanske ett år, antagligen kortare än så, säkert kortare än så, vi säger en sommar.
men jag minns inte när vi verkligen slutade höras. en dag var allt borta. antagligen hade vi ett sista dramatiskt gräl. jag tog studenten och färgade håret blont igen. det enda jag hört om honom sedan dess är på omvägar.

men tom är kvar. så ibland läser jag kommentarerna på youtube, där människor från olika delar av världen skriver om sina ruby's och martha's.
och jag lyssnar så nära jag kan och tror att jag har knäckt koden. inbillar jag mig att man får en sån röst av för många cigaretter. men det är bara tills jag inser att hans röst är en rykande golvbrunn i new york och ett ostämt piano. ett fnask i minneapolis och tio år äldre läspande alkoholist från falun.

2a bilden: En bild på dig själv.

jag blöder näsblod rätt ofta, tar nästan alltid kort på det. en bra påminnelse om saker som hänt. som strax innan studenten när jag skulle rädda en full kompis som vinglat ut i bilvägen. hon vände sig om och råkade slå till mig rakt över näsan. jag hann bloda ner halva mig innan jag vacklade in i en nattöppen hotellreception och bad om papper. jag har nog aldrig blödit näsblod så ofta som hösten 2009 men då sov jag å andra sidan knappt heller - järnbrist och sömnbrist kan göra att det blöder. i december började det när jag gick från -25 och supertorr luft in i en varm ångbastu.

senast hände det i fredags och det var då det här fotot togs. jag hade varit förkyld ett tag och fortfarande lite febrig. hade precis ätit spaghetti carbonara när det började rinna hemtrevligt. blod känns ju helt annorlunda än snor. tunnare och snabbare. känner igen det direkt.
jag gillar det här fotot, tycker att jag ser ut som en 18årig skejtkille som åkt på spö. frågor på det?

///I am a painting made of hair/on a nudist beach/eating McDonald's///

svinalängorna irl

idag har jag varit gäst hos den hårda verkligheten. vi mötte upp huvudkaraktären på max i örebro, filmade bilscener och åkte vidare mot kungsör. kungsör är staden som någon slags meningsskapande känsla glömde. där vi skulle filma satt en finsk tant i rullstol. inrökt, smutsigt. "de ee siiiit på söksbordet" sa hon. jag såg efter och mycket riktigt, där fanns skit. en vildkatt som blivit lite tam på golvet.

har kört bil hela dagen och därför lyssnat på P1s nyhetssändningar ungefär 6 gånger. bara revolutioner. lybien och kungsör blöder men sen körde vi in i det här. någon slags normalitet i all siiit. en utrikesminister utan ansvarskänslor och snörök strax utanför västerås.

sveriges dövaste stad

ok total bloggångest nu. vill radera alla inlägg alternativt stänga ner hela skitn'. ska försöka hålla ut.

imorgon ska jag filmassistera när pappa filmar fyllon till en dokumentär. vi åker till örebro, staden där ingen kan höra dig skrika - för där är nästan alla döva (förutom mattias).

ingen vill veta vart du köpt din väska om du har kuk

jobbade idag och läste därför M magasin "för mogna, självständiga kvinnor 50+!", en tidning som är mig rätt främmande - än så länge. jag har lärt mig en del om spabehandlingar i indien och otrogna äkta män. rätt underhållande på ett lite distanserat sätt.
men mittemellan cancerreportage och en retuscherad amelia adamo stod det en notis angående mona sahlins väskskandal förra året. ni vet, den rosa LV väskan för 6000.

på ännu en bild ser man bildt med en mont blanc-penna i mungipan. utgångspris: 5000. bredvid den göran perssons portfölj. den som kostar minst 30 000. rubriker på dem? noll.

ni vet vilken slags dag jag menar

igår, tidig förmiddag, sankt eriksplan. mitt emot ica birkastan stod saxofonmannen som hängde vid rulltrappan nedanför södertörn förut. när jag passerade lyfte han på hatten utan att sluta spela och plötsligt var jag med i en per åhlin-film, en av de där tecknade gubbarna med händerna i jackfickorna och ryckig gång.

mötte upp linnea och lova på vurma och åt lyxfrukost. vi halvlåg och hällde i oss yoghurt och juice mittemot tomas di leva. när vi inte kved pratade vi om liv och skam, dansa på tunnelbanan & dancing on your own. sen facerapeade jag linnea. hon var för trött för att göra motstånd. jag sa: nu facerapear jag dig linnea och hon sa: neeej... snälla... men jag förstod på en gång att hon hade gett upp. det hela var mycket lyckat. jag tror jag talar för oss alla när jag påstår att det skulle varit den perfekta sista måltiden, och att det på många sätt kändes som om det var det också. det blir så mycket bättre när vi är tillsammans.
efter ett par timmar tog vi oss ut och kramades hejdå.

jag åkte till telefonplan och tänkte packa och organisera om lägeheten men jag gav upp rätt fort. några förvirrade timmar följde, men på något sätt lyckades jag få allt det jag behövde göra gjort. sen kom anna förbi och satt i min säng och sen följde hon mig till mitt tåg. någonstans mellan SJs biljettautomat och pressbyrån skrev jag i mitt huvud ett poem som lyder som följer.

liv, jag reklamerar dig.

efter att ha stirrat på pressbyråns sallader i fem minuter utvecklades dikten.

liv, jag säger upp dig.

tåget var 32 minuter försenat. tonfisksallad med smak av kemikalier.

jag såg 127 hours som var provocerande dålig. har svårt att se hur danny boyle gick från geniala trainspotting till en banalitet som den här. den var överbelamrad av klyschor. men det var ändå något ganska trösterikt med att se james franco hugga av sig armen med en slö fickkniv.

james franco simmade lyckligt under vattnet med halv arm och tåget var framme.
så lades ännu en bästa/sämsta dag till handlingarna.

1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.

ada är min friendcrush. vi var bara bekanta sedan tonåren men i september flyttade vi till berlin tillsammans. det var bland det bästa jag har gjort någonsin. hon är rationell och analytisk, jag är känslosam och analytisk och därför kompletterar vi varandra bra. hon är bäst på fest, rättvis och så otroligt jävla rolig. vi skrattar alltid tillsammans. allt blir bra med ada.

och olof. platsen där han står på bilden säger allt om honom.

och en liten parantes...
anonym hade skrivit "räcker det inte med bilder nu." till föregående inlägg.
jag vill besvara din undran, anonym, med en motfråga som formulerades
av det eminenta bandet ace of base: is enough enough?

bildutmaning

snart kommer jag att börja med en s k bildutmaning. det känns otroligt spännande...stay put!


1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

18:47 tillbaka till telefonplan

///seems like/the more I win/the more I loose///

inatt har vi suttit och googlat famous last words. jag skulle vilja skriva ett inlägg om mina favoriter med motivation efter varje citat. men jag orkar verkligen inte. så istället citerar jag r kelly.  hans famous last words kommer antagligen bli något utöver det vanliga.

sthlm jävla barnunge

alltså stockholm din jävla lipsill. varför kommer du alltid dragandes med hundra kilo skit som du vill att jag ska ta hand om redan första dagen!? orkar inte städa mer, så först blev jag bara trött. satte mig till bords med en flaska tinto, neddragna persienner, svor på finska. men sen insåg jag att jag faktiskt har vuxit en del. så jag smsade tillbaka "hallå jag förväntar mig inget av dig längre, så det i mig som du pajade är mitt problem nu. och hellre att ha ett känsloliv att reparera än inget känsloliv alls". sen tryckte jag på SKICKA, lutade mig tillbaka och drog in en stor dos frisk luft genom näsan.

så till att börja med ska jag reparera min dator. ser fram emot birger jarlsgatan.

♡STHLM♡

idag åker jag till stockholm för att se bright eyes på debaser och krama ihjäl några människor iiiih hihiihi *litet barn på julafton*

///E/F/G/ich... liebe meinen job///

sånt här gör jag ISTÄLLET för att läsa grammatik.

feb15th

idag går mina tankar till skunk.nu. jag var med sedan 2000. i många år hade jag en skunknick som hette feb15th och tog skunk på stort allvar. skrev varje dag, kodade dagboken och la in bilder. blev igenkänd som feb15th några gånger, fick ont i hjärtat när sidan låg nere. ibland fick jag meddelanden från skunklegender som skrev att de gillade min dagbok. då växte en liten skunkaspirant som feb15th några html-meter.

och jag hette så eftersom att varje år, dagen efter alla hjärtans dag, infaller alla brustna indiehjärtansdag. den här mannen fyller år. grattis.

en sådan som du borde spärras in och tillintetgöras.

idag gick höstsonaten på svt1. jag har inte sett den tidigare men gillar ju bergman, det teatrala och psykologiserandet. och så är ingrid bergman så fantastiskt vacker. har precis läst ingmars självbiografi laterna magica där han beskriver deras arbete med filmen. ingrid var tärd av cancern redan vid början av inspelningen och de hade en del konflikter. hon ville promt göra det på sitt sätt (ett hollywoodiserat) från början. men ingmar satte sig emot och bara: glöm det, så jobbar inte jag. sen blev det ju rätt bra till slut. inte det bästa jag sett, men värt att se om inte annat för skådespelarna.

ett kneg

i huset där jag jobbar hänger det korsstygnsadaptioner av edgar degas och zornkopior på alla väggar. två fåglar bor i en bur utanför hissen. ingen pratar med dem, de pratar med varandra istället.
i en lägenhet bor sssh ssssh tystnadsplikt men vi kan kalla henne för elsa. hon som ser exakt, alltså EXAKT, ut som ugglan i svärdet i stenen. hon är helt bedårande. hon sitter på sin gren (i sin rullstol) och läser tegelstensdeckare och har astma.
i ett annat rum bor ssssh ssssh hrrm rolf. han är gammal atlet och rätt galen. det går inte att återge hälften av det han berättar i skrift. vi sågs senast för ett halvår sen, ändå minns han mig, kallar mig mooooa martinsson och säger att jag kommer från hälsingland. jag ba: nej jag... eller okej, ja jag kommer från hälsningland. då ler han och klappar mig på kinden. han ser ut som kalle stropp.

det är ett minst sagt oglamoröst jobb. ska vi snacka klass, kön och arbetspolitik är det här en perfekt exempel. utbildningsnivån är låg, många har aldrig varit utomlands, en del är rasister, andra har flytt krigsdrabbade land. de flesta är missnöjda med något och ingen vågar göra något åt det. vill inte klaga hos arbetsgivaren, skitsnack, rykten, rädsla för neddragna arbetstider.
så de pratar på om platt-tv, hästar, katter och arbetsskador. jag sitter på andra sidan och bläddrar i Hänt Extra. nickar nådigt, försöker vara ödmjuk. jag ler artigt och håller tillbaka om mina egna kunskaper. man vill ju inte framstå som översittare när man är den mest bildade på bygget.

det låter klyschigt att säga att alla blir lika inför döden. men så är det ju. i huset där jag jobbar bor det präster, åklagare, hemmafruar, militärer, lärare och narkomaner. alla är på väg att dö. de flesta är okej med det. men vissa vill verkligen inte. 100åringen på femman brukade säga "nu dör jag! nu dör jag! men jag vill inte dö! jag vill leva för alltid!". hon fyller 102 i september.
andra kan knappt bärga sig. exempelvis hon som var yngst i huset. hon hade knarkat bort hela sin familj och slutade prata någonstans där. försökte dricka bort ångesten med handsprit, man fick ta bort flaskorna från hennes rum. men sen slutade hon att äta. jag frågade efter henne och fick veta att hon hade dött i höstas.
och då försvann mina böcker och min bildning ut genom fönstret.

egypten

titta vad olofs och linneas pappa har gjort!
definitionen av fint är en snöpyramid med flaggan i topp.

vuxpop

de vuxna kvällarna är exakt såhär. man hänger på sig en kavaj för att det ser "klätt" ut. dricker en drink och konverserar om landstingets bakslag och högskolans framgångar. någon berättar om hur soft det är att hänga två personer på 200 kvm. någon har doktorerat, en annan har blivit farmor. min mamma fyller 50 år och har middag. hon är, förutom mig, yngst vid bordet.

nu har salongsfyllan lagt sig och jag orkar inte (!) dricka mer vin. försöker intala mig att det inte har med åldern att göra. jag sov faktiskt knappt alls i natt. kan inte ha med åldern att göra. 10 pers som är 3 gånger så gamla som jag sitter ju fortfarande och stojar i köket.
så jag sitter kutryggig vid pianot och tar ut den här istället. vet på riktigt inte hur många gånger jag stått på ett bord eller en stol och sjungit den. antagligen för många gånger (men kom ihåg att detta skedde när jag var ung! nu håller jag mig alltså till stilla tolkningar på tangenter.) i alla fall. bäst är sista versen när han ba klämmer i.

I saw the light at 

the end of the tuoooounnel 

believe in the pot of goooold 

at the end of the rainbow

and the faith was RIGHT THERE

to pull me through yeeah

there used to be locked doors

now I can just walk on through

ah men kom igen. GÅSHUD eller vad. mmm jag vet. gåshud.
nu ska jag se chaché. stor och vuxen ångestpepp på den.

///brukar traska hem/pulsa runt/låna pengar///

den här & druckit kaffe med ada är vad jag har gjort idag.

tack för senast

det här är min bakishumor personifierad

lettersofnote.com

aaah älskar saker som känns hemliga.
lettersofnote publicerar och transkriberar brev och lappar som efterlämnats av kända personer. nedklottrat på ett sprialblock, framknappat på skrivmaskiner, det är personligt och beroendeframkallande.
ni kan läsa bland annat marlon brandos brev till en flygvärdinna och sid viscious kärleksbrev till nancy spungen.

What Makes Nancy So Great By Sidney

1 Beautiful
2 Sexy
3 Beautiful figure
4 Great sense of humour
5 Makes extremely interesting conversation
6 Witty
7 Has beautiful eyes
8 Has fab taste in clothes
9 Has the most beautiful wet pussy in the world
10 Even has sexy feet
11 Is extremely smart
12 A great Hustler

christopher wool

den här kan jag aldrig sluta tänka på

22:22

 senast jag hade ett armbandsur med en rund urtavla var år sen. batteriet pajade någonstans mellan 07-08 och sedan dess har jag aldrig kommit mig för att köpa ett nytt.  den klockan var tydligen inte lika viktig för mig längre. har ju mobilen och ipoden nu. tre klockor är lite för mycket tid att hålla reda på.
och så har digitala klockor fördelen att ha 3 önskningar varje dygn. 11:11, 22:22 och 00:00.
jag önskar mig aldrig någonting materiellt utan alltid situationer och personer, lika bra att passa på att leka gud när man har guldläge. nästan allt det jag önskat mig slagit in i viss mån. jag har inte riktigt tänkt på det förrän nu. men ni förstår att det är därför jag jag hyser en hel del tilltro till de här önskningar. jag vill tro på dem, därför glömmer jag alla gånger (statistiskt: säker 8 ggr av 10) då önskningen inte slagit in.
men jag minns den gång då klockan var 22:22 och jag precis skulle lägga den på dig och sen insåg jag vad jag höll på med och ba: nä, jag önskar mig exakt vad som helst förutom dig.
och det slog in.

sexual assangement

på riktigt, wikileaks i all ära. jag tycker att de är viktiga. det är bra att de finns. ifrågasättande bör alltid finnas. hur ska vi annars kunna närma oss en jämvikt mellan makt och medborgare.
en sak jag ändå senast idag frågade mig var hur den här mannen kan se sig själv i spegeln och inte se sin egen (pinsamt uppenbara) dubbelmoral.

julian assange gör mig så extremt illamående. julian assange är inte hälsosam. inte när han förlöjligar de kvinnor som uppger att han våldtagit dem. inte när han refererar till sverige som en bananrepublik - osagt om sverige har det perfekta rättsväsendet eller ej, det hör inte hit - det som hör hit är hur han slingrar sig, försöker slippa undan. ifrågasättande är viktigt, säger han. men vill ni att jag ska HIV-testa mig är ni en jävla bananrepbulik.
julian assange gör mig illamående när han försöker göra det män med makt lyckats göra i årtusenden. slippa ta sitt vanliga jävla ansvar som medmänniska.

sol 4 dagar i rad!

what if your sleeping life is your waking life

tack vare sofia har jag snöat in på många otippade saker.
existentialism i allmänhet, robert c solomon i synnerhet. och för ungefär tre år sen åkte vi bil i falun och hon berättade om en film som heter waking life. jag ba: den måste jag se. så jag såg den och älskade den (det är för övrigt därför min blogg heter som den gör. waking life = WKN LFE).

waking life är en resa genom lucid dreaming. lucid dreaming innebär kortfattat att man medvetengör sina drömmar. lär sig kontrollera dem, göra egna val och kort sagt styra det sovande livet.
sjukt maxat, eller hur.
och jag tänkte mycket på den där filmen men såg den mest som en poetisk skildring av allt i livet. jag övervägde aldrig möjligheten att jag skulle kunna klara av att genomföra en lucid dream. men så berättade julia & olivia om deras klasskompis som är expert på området. han KAN lucid dreaming. så jag mejlade honom igår kväll och bad om tips på böcker och tekniker att använda. han mejlade snabbt tillbaka med 3-stegstips.

och inatt drömde jag att jag var på ett slott fyllt av spöken. de var överallt och jag var skräckslagen och fast där. men så insåg jag att jag drömde. därefter styrde jag helt vart jag skulle gå. jag lämnade slottet och gick ut i solen.

jag är hooked.

här hittar ni allt ni behöver veta om lucid dreaming: Lucipedia.

till tulavippan

igår åkte jag till tulavippan i gagnef med julia, olivia, anders och olof.
vi förberedde oss genom att dricka svart kaffe i bilen.

en harry potter för 75:-? olof övervägde.

alltså... det här platsar lätt in på topp-10 av det finaste jag vet. stökiga loppisar.

mitt favoritporslin. EMMA av gustavsberg.

olof var utmattad men nöjd efter att ha köpt 12 plagg för totalt 288:-. det blir 24:-/styck i genomsnitt. genomsnittet är viktigt för fyndaren. 

vissa saker på tulavippan är förhållandevis hutlöst dyra. ni vet, plåtburkar för 250:- och uppåt. men med lite tålamod kan man lätt fynda. jag köpte 1 linnekavaj, 1 tröja, 4 glas, 1 par skor, 1 skärp, 1 gammal kartbok och 1 fickspegel för totalt 70:-. OBS! genomsnitt: 7:-/styck

3 timmar senare var vi nöjda. då körde vi hem.