ni vet vilken slags dag jag menar

igår, tidig förmiddag, sankt eriksplan. mitt emot ica birkastan stod saxofonmannen som hängde vid rulltrappan nedanför södertörn förut. när jag passerade lyfte han på hatten utan att sluta spela och plötsligt var jag med i en per åhlin-film, en av de där tecknade gubbarna med händerna i jackfickorna och ryckig gång.

mötte upp linnea och lova på vurma och åt lyxfrukost. vi halvlåg och hällde i oss yoghurt och juice mittemot tomas di leva. när vi inte kved pratade vi om liv och skam, dansa på tunnelbanan & dancing on your own. sen facerapeade jag linnea. hon var för trött för att göra motstånd. jag sa: nu facerapear jag dig linnea och hon sa: neeej... snälla... men jag förstod på en gång att hon hade gett upp. det hela var mycket lyckat. jag tror jag talar för oss alla när jag påstår att det skulle varit den perfekta sista måltiden, och att det på många sätt kändes som om det var det också. det blir så mycket bättre när vi är tillsammans.
efter ett par timmar tog vi oss ut och kramades hejdå.

jag åkte till telefonplan och tänkte packa och organisera om lägeheten men jag gav upp rätt fort. några förvirrade timmar följde, men på något sätt lyckades jag få allt det jag behövde göra gjort. sen kom anna förbi och satt i min säng och sen följde hon mig till mitt tåg. någonstans mellan SJs biljettautomat och pressbyrån skrev jag i mitt huvud ett poem som lyder som följer.

liv, jag reklamerar dig.

efter att ha stirrat på pressbyråns sallader i fem minuter utvecklades dikten.

liv, jag säger upp dig.

tåget var 32 minuter försenat. tonfisksallad med smak av kemikalier.

jag såg 127 hours som var provocerande dålig. har svårt att se hur danny boyle gick från geniala trainspotting till en banalitet som den här. den var överbelamrad av klyschor. men det var ändå något ganska trösterikt med att se james franco hugga av sig armen med en slö fickkniv.

james franco simmade lyckligt under vattnet med halv arm och tåget var framme.
så lades ännu en bästa/sämsta dag till handlingarna.