tom waits & du & jag

anledningen till varför du börjar lyssna på en artist kan aldrig vara dålig.
min råkade vara en tio år äldre läspande alkoholist.

2004 hette ungdomens hus valhall, men kallades för valla. valla var långt bortom betydande kommunbidrag. valla var punk och indie. det var vår underdog. där var ingenting var nytt och fräscht, allt var nedsuttet, nött och smutsigt. vi som var 'punk' och 'indie' älskade valla. vi brukade hänga där i timtal efter skolan; lägga upp fötterna på bordet, måla porträtt av varandra och studera de signerade affischerna ingående: honey is cool, bob hund, hellacopters. jag minns fortfarande namnteckningarna  i svart tusch, håkan hellström hade ritat surrande bin bredvid sin. vi åt aldrig någonting ordentligt. vi levde på läsk, cigg och sura s-märken. var aldrig fulla men ville bli det.

det var årets julcafé med liveuppträdanden. alla som betydde något då var där. luften var fuktig av kroppsvärme och bristfällig luftkonditionering: folk överallt, på barstolar och i sunkiga plyschsoffor. några rökte på verandan. 
han spelade såklart i band. det tuffaste man kunde göra. jag var alldeles för liten och obetydlig då. aldrig att han skulle prata med mig. för den här kvällen gick han upp på en provisorisk lastpallsscen i mitten av folkhavet och mumlade:
– först hade vi tänkte spela white christmas för vi trodde att den handlade om kokain, men så insåg vi att den inte gjorde det och då valde vi den här istället.
dagen efter gick jag till cdaffären (pre-piratebay). när jag gick ut höll jag blue valentine hårt, hårt i handen.

ett par år senare var jag inte obetydlig längre. så vi träffades då och då, han och jag. men ibland inte. det kunde gå någon vecka utan att han svarade i telefonen. men han hörde alltid av sig till slut, och då gick vi för att kasta dart på ett ölhak eller satt vid ån och pratade om saker som fortfarande är hemliga. vi var ibland. ibland viktiga och ibland klarade vi inte av varandra. jag vet inte hur länge. det känns som många månader, kanske ett år, antagligen kortare än så, säkert kortare än så, vi säger en sommar.
men jag minns inte när vi verkligen slutade höras. en dag var allt borta. antagligen hade vi ett sista dramatiskt gräl. jag tog studenten och färgade håret blont igen. det enda jag hört om honom sedan dess är på omvägar.

men tom är kvar. så ibland läser jag kommentarerna på youtube, där människor från olika delar av världen skriver om sina ruby's och martha's.
och jag lyssnar så nära jag kan och tror att jag har knäckt koden. inbillar jag mig att man får en sån röst av för många cigaretter. men det är bara tills jag inser att hans röst är en rykande golvbrunn i new york och ett ostämt piano. ett fnask i minneapolis och tio år äldre läspande alkoholist från falun.