ett kneg

i huset där jag jobbar hänger det korsstygnsadaptioner av edgar degas och zornkopior på alla väggar. två fåglar bor i en bur utanför hissen. ingen pratar med dem, de pratar med varandra istället.
i en lägenhet bor sssh ssssh tystnadsplikt men vi kan kalla henne för elsa. hon som ser exakt, alltså EXAKT, ut som ugglan i svärdet i stenen. hon är helt bedårande. hon sitter på sin gren (i sin rullstol) och läser tegelstensdeckare och har astma.
i ett annat rum bor ssssh ssssh hrrm rolf. han är gammal atlet och rätt galen. det går inte att återge hälften av det han berättar i skrift. vi sågs senast för ett halvår sen, ändå minns han mig, kallar mig mooooa martinsson och säger att jag kommer från hälsingland. jag ba: nej jag... eller okej, ja jag kommer från hälsningland. då ler han och klappar mig på kinden. han ser ut som kalle stropp.

det är ett minst sagt oglamoröst jobb. ska vi snacka klass, kön och arbetspolitik är det här en perfekt exempel. utbildningsnivån är låg, många har aldrig varit utomlands, en del är rasister, andra har flytt krigsdrabbade land. de flesta är missnöjda med något och ingen vågar göra något åt det. vill inte klaga hos arbetsgivaren, skitsnack, rykten, rädsla för neddragna arbetstider.
så de pratar på om platt-tv, hästar, katter och arbetsskador. jag sitter på andra sidan och bläddrar i Hänt Extra. nickar nådigt, försöker vara ödmjuk. jag ler artigt och håller tillbaka om mina egna kunskaper. man vill ju inte framstå som översittare när man är den mest bildade på bygget.

det låter klyschigt att säga att alla blir lika inför döden. men så är det ju. i huset där jag jobbar bor det präster, åklagare, hemmafruar, militärer, lärare och narkomaner. alla är på väg att dö. de flesta är okej med det. men vissa vill verkligen inte. 100åringen på femman brukade säga "nu dör jag! nu dör jag! men jag vill inte dö! jag vill leva för alltid!". hon fyller 102 i september.
andra kan knappt bärga sig. exempelvis hon som var yngst i huset. hon hade knarkat bort hela sin familj och slutade prata någonstans där. försökte dricka bort ångesten med handsprit, man fick ta bort flaskorna från hennes rum. men sen slutade hon att äta. jag frågade efter henne och fick veta att hon hade dött i höstas.
och då försvann mina böcker och min bildning ut genom fönstret.