Att göra medvetenheten en otjänst enligt Ametist

<Häromveckan hade jag ett äkta sätta-morgonkaffet-i-halsen-moment. Det var när jag läste Ametist Azordegans krönika i Göteborgs-Posten.

Överskriften talade klarspråk. Så långt var jag med. Men när jag scrollade ner för att läsa själva brödtexten: stor förvirring. Vaddå... rubriken lovade ju en krönika om medvetenhet?

Ametist poäng är följande: i och med en feministisk emfas i kritiken av ett musikaliskt verk sätts andra infallsvinklar "...per automatik åt sidan." Hon anser att man, i ett genusperspektiv får "tunnelseende" och missar andra väsentliga kvalitéer som har betydelse för verket. Jag antar att hon anser (eftersom hon bemödat sig att skriva en krönika på ämnet) att detta är ett stort och ofta förekommande fenomen. För det första tvivlar jag på om det är sant. Jag vågar till och med påstå att det är osant, att det inte finns ett sådant problem i dagens musikjournalistik... Men jag kan ha fel, och om så vore är jag nyfiken. Vilka tidningar läser Ametist där recensionerna har en genomgripande genusdiskurs? Jag vill gärna läsa dem!

Hon skriver även att man bör, för att kunna göra rättvisa åt verket, angripa musiken rent musikjournalistisk. Trots ett luddigt begrepp antar jag att hon med 'rent musikjournalistiskt' menar musik såsom bas + gitarr + sång + beat + refräng + vers. Men... hallå. Är inte musikens själva essens att den säger någonting? Ametists område är hiphop och hiphopen är troligtvis den genre som idag lägger störst tonvikt på politik. Feminism är politik. Att inte se till en skivas budskap vore väl att inte ge den rättvisa om något?

Hon skriver senare på sin twitter:
1. Vissa feminister borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn.Vissa tjejer gillar att suga kuk, och det är okej att det sägs i låttexter
2. Jag säger inte att det är okej med sexism, eller att det inte existerar ett sådant problem. Jo det är illa och det finns ett problem.
3. Men alla beskrivningar av kvinnans sexualitet i låttexter, el kvinnan som mål för åtrå kan ej anv för att sammanfatta verket som sexistisk.
Såhär är det: Ametist borde ha en lite mer verklighetsförankrad syn. Hennes tes hade nämligen bara haft bäring om det vore så att kvinnor och mäns relation gentemot varandra vore jämställd och att så alltid hade varit. Men patriarkatet är ett faktum (vilket hon håller med om? Punkt 2) och därmed blir scenen annorlunda. Vi möts inte som tabula rasa, vi är en produkt av vår historia.

Dagen efter twittrar hon följande:
Jag vågar till o med gå så långt att jag påstår att vissa feminister är ointresserade av musik, de använder den bara som verktyg i sin strid.
Okej... de enda som vinner på ett uttalande som det här är dem som fortfarande lever i föreställningen om att alla feminister är arga missunnsamma kvinnor (viktigt! alltid kvinnor!) som typ, venne, hatar män. Jag vill helst av allt kunna skratta som man gör åt ett roligt skämt. Men istället blir jag bara så himla sorgsen. För krönikan inleds liksom med att slå fast att den feministiska bedömningen av musik straffar konsten för hårt. Straffar? Med exakt vaddå? Med den tunnelseende "medvetenheten" antar jag.