kvinnor som kämpar

 

















ända sedan jag blev mer eller mindre politiskt medveten har jag kallat mig för feminist. jag gjorde det för att det kändes bra och för att det stod för något bra. men det var typ allt. det var först för tre år sen som det på riktigt gick upp för mig varför jag är feminist.
det var en midsommarafton och jag var hemma i staden där jag är uppvuxen. vänner från förr som sågs igen och allt som hör till – ni vet, invanda mönster och jargonger. jag stod vid datorn och skulle precis spela en låt på spotify när jag blev undanknuffad av min killkompis. i den sekunden förstod jag. åren hade gått och därför såg jag de mönster jag vuxit upp i, dem som jag alltid ifrågasatt men inte funnit en lösning på. jag förstod varför jag alltid känt mig stark men ändå svag. jag hade skrikit mig hes åt dem men alltid backat i sista sekunden. rädslan hade tagit över – rädslan för att vara för stark, för jobbig, för krävande och för att förskjutas. han hade alltid puttat undan mig sådär.

feminism är en resa mot ett mer humant samhälle och en nödvändighet. idag tänker jag på alla kvinnor som vågade höja rösten från början och som kämpat sig till de grundläggande rättigheter som jag äger idag. jag tänker på kampen som aldrig ska ta slut, för allt kan alltid bli bättre. vi är i ständig tillblivelse och står inte stilla. och vi är inte ensamma, för vid vår sida har vi många intelligenta män som också fattar att det här är viktigt. som pallar att bryta mönster, kliva ner från klippan och ställa sig på stranden.