För det första är båda filmerna som rätt poänglösa rent handlingsmässigt (ung snygg kille står på en van och vrålar ut över ett öde land/ung snygg kille cyklar på cykel och vrålar ut över ett öde land) och för det andra är de också direkt tvivelaktiga ur ett genusperspektiv. När filmen är slut undrar jag om det jag just hade sett var bra. Nej, det var det inte. Dåligt då? Nej, inte det heller.
De säger mig helt enkelt ingenting överhuvudtaget. Dessa filmer gläntar nämligen inte på en dörr där jag som kvinna kan få stiga in. Ja, om jag inte väljer att spela rollen av kärleksobjekt (den brådmogna truliga tjejen i Into the wild som Emile Hirsch lämnar bakom sig med en axelryckning till förmån för Det Stora Äventyret/de bikiniklädda brudarna i 127 hours som dock duger gott som runkmaterial åt en döende James Franco) eller den tjatande mamman. Den stänger in sig i en föreställning om mannen som det enda könet. Den som dyker från klippan utan att bry sig om stenarna på botten.
Och trots att Oscarsgalan glimtvis kämpat sig till skälig jämställdhet är det mestadels lika förstelnat som James Francos flin och lika hopplöst grabbigt som Filip och Fredriks bevakning av det hela. Ett öronbedövande bröl och ett exkluderande garv. Men det är ju bara så det... ÄR.
Eller som Tom Hooper, regissören av oscarsvinnande The King's Speech omedvetet formulerade det hela i sitt tacktal:
...and thanks to Colin and Geoffrey - we have our circle of manlove. No offence, Helena.
Och kameran fångar Helena Bonham Carters höjda ögonbryn på första rad.
Uppenbarligen ingen plats för oss som vägrar att hoppa, då.
Uppenbarligen ingen plats för oss som vägrar att hoppa, då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar