spreepark stal våra hjärtan

 i måndags tog vi s-bahn till plänterwald för att klättra in till spreepark.

det är en nöjespark som öppnade 1969 och blomstrade så länge muren var uppe. men med friheten 1989 följde även konkurrensen. parkens ägare norbert witte var en skummis som i takt med att parken gick sämre tog till alltmer desperata åtgärder för att få företaget att gå runt. maskiner stängdes ner, inträdet omfattade inte längre alla attraktioner utan besökaren debiterades gång på gång. slänger man in en attraktionsolycka som orsakade sju människors död så låter 40 000 besökare/år 2010 som en förhållandevis hög siffra.

konkursen var ett faktum. norbert lät smuggla 180 kilo kokain in i peru inuti lådorna som innehöll attraktionerna jet-star, butterfly och wild river. tur för norbert att han verkar vara vidrig, för han hade satt sin son att göra det smutsiga smuggeljobbet. 25 års fängelse i peru för sonen. ett fåtal bekväma år för norbert i tyskland.

 

vi passerade hundratals kolonilotter, kollade kartan och några båtmaster och tänkte att vi hade gått helt fel.

men där var det. en helt fantastisk sovande värld. vi pillade lite i ett stängsel och kröp igenom. sen var vi inne.

sorgliga dinosaurier och fina svanbåtar

det här kiosken tycker jag var det finast. kolla taket!

ungefär här tvärnitade en vaktbil några meter bort men som tur var på andra sidan stängslet. så vi kröp ihop bakom några buskar och gick tillbaka till baksidan igen och kröp ut.

foton är helt värdelösa i jämförelse med hur det verkligen såg ut och kändes att vara där. spreepark och teufelsberg är bland det finaste jag sett i berlin såhär långt, så äre bara.