i roman polanskis film pianisten skildras wladyslaw szpilmans liv från det att andra världskriget bryter ut. vi får följa hans kamp för överlevnad. hur han mirakulöst nog klarar sig trots svält, kyla och nazister. just hans förmåga att hålla sig vid liv är fascinerande. det får mig som tittare att reflektera över min egen levnadssituation. tänk att klara sig på så lite så länge, tänk att han håller tanken på ett drägligt liv brinnande trots allt elände han ser, all död och allt dödande.
den sista tiden som gömd lever wladyslaw på en vind. nu var det ett par år sen jag såg filmen sist (och boken har jag inte läst än) men jag tror det var högt i tak. ett stort trägolv. och så wladyslaw. hopkrupen i ett hörn. han vill inte synas. han hoppas bara på att få fortsätta leva.
och nu har buzzen nått till berlin - Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. och här lever man gott på 165 kvadratmeter. ja, du har säkert redan läst artiklen - det vänds spröda varor på teppanyakihällar, det sugs upp aromer i gigantiska köksfläktar "för att sedan sprida väldoften över takåsarna." det är hysteriskt komiskt tills jag inser vilka hjärnor som måste finnas bakom den här publiceringen. författaren har verkligen dreglat ner sin laptop totalt under tillkomsten av den här artikeln. åh herregud så gott man kan ha det på en vindsvåning i vasastan. åh herregud så gott det smakar med lagom utländsk mat och stereoanläggning i den helkaklade duschen.
och då tänker jag på wladyslaw under en filt. i hörnet av den där stora vinden.
hur sara trus kan finnas på riktigt är för mig svårgreppbart.
att hennes artikel får utrymme i sveriges största dagstidning är fan inte okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar