i slutet av förra veckan fick jag snoops senaste skiva doggumentary att skriva om. den gav mig huvudbry. tidigare har jag bara fått recensera svenska artister där någon slags grundläggande politisk korrekthet liksom är inbakad. jag har sluppit att i samma mån reflektera över hur jag som feminist ställer mig till textinnehållet och framför allt – om jag gav den ett högt betyg, hur ska jag då rättfärdiga det? jag vill vara konsekvent i sina åsikter... men vissa saker låter jag medvetet falla mellan stolarna. vi snackar såna som julian assange, roman polanski och r kelly. män som jag alla tre har anklagats för sexbrott. skyldiga eller inte – jag kan inte komma ifrån att jag uppskattar det de gör på andra plan. och här blir det svårt. jag vill ha kakan och äta den, eller snarare inte äta den. jag vill inte avsäga mig mina åsikter samtidigt som jag innerst inne inser att de är svårburna i det här sammanhanget. känns som jag klätt mig i en trång och svettig kostym på en avslappnad grillfest.
satt och funderade över det här en hel del, undrade hur jag skulle göra. men igår fick jag mohammed alis skiva vi med posten. mina krav är plötsligt inte orealistiskt höga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar