jag känner james van der beek från filmadaptionen på min favoritförfattares roman rules of attraction (töntsvensktitel: lustans lagar *dör*) där han spelar sean bateman. bateman knullar loss och är en vampyr i symbolisk mening innan markus krunegård var det, det är droger, sprit och brudar för hela slanten. några år senare kom den märkliga och mörka lunar park ut och james läste utdrag ur den på bokens hemsida. mitt första intryck av james var kort sagt att han var en cool kille. en sån som väljs ut av självaste bret easton ellis att spela hans huvudkaraktär (dock i en rätt tafflig - men ändå!) filmatisering av hans succéroman. detta var en uppfattning som jag inte ifrågasatte.
tills jag såg dawson's crying face.
då blev han inte bara en cool kille. då blev också en cool kille som var en tönt innan han var cool. den bästa av sagor är framgångssagan - vi har läst den förr: den fula ankungen, en finnig ingmar bergman, harry potter, spider-man och så vidare i evighet.
på james van der mames tar james fasta på, och lär sig, av sitt förflutna.
och inte nog med det. han bjuder dig som läsare på en resa genom de mångtaliga miner, känsloutspel och uttryck som kan visa sig i ett mänskligt ansikte. det är en "jaha-upplevelse".
- jahaaaaa. är det SÅ man ser ut när man är glad!
& missa inte behind the scenes-filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar