krampnitz

i slutet av november hälsa olof på mig i berlin. eftersom han är lika nere på urban exploring som jag är dammsög vi första dagen abandonedberlin.com efter utflykter. till slut bestämd vi oss för det övergivna nazist/ryska militärkomplexet i krampnitz, potsdam, slängde på oss jackorna och sprang till s-bahn för att hinna med tåget.

 

två s-bahns och en lång bussresa ut på landsbygden (ca 1 och en halvtimme från centrala berlin) var vi framme. vi blev förvånade över hur enkelt det var att ta sig in...
.., men det första som hände var att en trött securitasman upptäckte oss. ''go. schnell'' sa han och naglade fast oss med blicken. okey okey sa vi och fick lydigt klättra ut igen. men strax därefter träffade vi en gubbe med långt vitt skägg och med ett kamerastativ över axeln och sa ''no no he will go soon, get back in, take schönes photos''. han hade rätt. securitasmannen var borta - det var bara vi och kråkslotten.

det här var det första vi såg när vi gick in i huset på första bilden. flagnad färg, trasiga handfat och droppande vatten. vi var rörande överens om att det var det vackraste vi har sett.

komplexet i krampnitz var alltså en skola för nazimilitärer som invigdes 1937, då den flyttades dit från hannover. i och med krigsslutet 1945 tog ryssarna över och har använts av dem ända fram till 1992.
vi snackar alltså en stad i miniformat här. det var svårt att överblickliga hur stort det egentligen var men låt oss säga såhär - det fanns många hus vi inte hann gå in i. basketplaner. vägar. vakttorn. pubar. allt innanför murar.

det första huset gissar jag var avsett för just träning. där fanns skolliknande korridorer och stora rum. och nu är det såhär att jag är relativt mörkrädd. blir relativt rädd för skräckfilmer. därför gav de där korridorerna gav mig relativt rediga rysningar längs ryggraden. det läskigaste var att de dök upp bakom varje hörn. de kändes helt ändlösa.

här står olof framför ett fem meter högt fönster som visade sig vara svårt att fånga proportionerligt på bild. som så många andra maktgalna människor visste nazisterna hur de skulle bygga för att forma människan till en lydig undersåte. allt var stort. enormt. exempelvis trappräcket på bilden.

därför var det lite otippat att hitta ett runt fönster på tredje eller fjärde våningen.

på vinden hade någon hängt upp djurhudar längs takbjälkarna, på golvet växte det ormbunkar och på väggen hade någon klottrat på ryska. extra dålig feng shui där på vinden. jag drog olof i ärmen och mumlade att vi skulle gå vidare. såg framför mig att den otecknade quasimodo satt någonstans i ett hörn och väntade på rätt tillfälle.

som sagt, maktarkitektur. för definition: se ovan.
hus nummer två var ett bostadshus. jag upptäckte att jag bara har ett suddigt foto från själva lägenheterna. orsakerna till det är nog ungefär: 1) att det vid det här laget började skymma och ljuset räckte inte riktigt till 2) lägenheterna var små kyffen, minimala rum, vilket gjorde dem ännu mörkare 3) de var inte lika "storslagna" som de andra rummen, de var rätt vanliga, och just därför tycker jag såhär i efterhand att det är synd att jag inte tog mer kort där... men, det får bli någon annan gång.

trapphuset var i alla fall inte lika anspråkslöst som lägenheterna.

utseendemässigt var det här mitt favorithus. ljuset, linjerna, färgerna.

klockan hade hunnit bli 3-4 och det började bli mörkt på riktigt nu. jag hade inte ätit sen frukost, kissnödig, stelfrusen. men olof övertalade mig att gå in i ett sista hus. det med enorma fönster och en övervuxen paradingång. okej sa jag.

och hus nummer tre visade sig vara representationshuset.

i den första salen var takhöjden enorm. här syntes nazistestetiken inredningsmässigt för första gången. bruna träväggar med målade mönster, ett slitet parkettgolv och eldstäder med vandaliserade mosaikhakkors ovanför. allt mörkt och murrigt. i en närliggande sal, den som syns på fotot, fanns ett häpnadsväckande välbevarat mosaiktak. som om tiden hade stått still.

...och så vänder man sig om och ser rysk propaganda. jag undrar verkligen hur det kommer sig att ryssarna bevarade vissa rum. 

sen började det verkligen bli alldeles för mörkt för att stanna kvar. så vi klättrade ut igen.

de flesta foton är olofs. det finns ännu fler på hans fotoblogg.
resten av bilderna, de som är lite kackigare, har jag tagit.