jag var 15 år 19 år 21 år 22 år

det finns många anledningar till varför jag inte borde skriva ett inlägg om kärlek. Jag gillar inte franska filmer, har aldrig ätit cupcakes. jag ser inte heller mig själv som den som målar beskrivningar om kindben höftben och nyckelben. kort sagt borde jag hålla käften och dra mig tillbaka till min håla, hänga med haneke, tänka det där är på riktigt även om det är en film.

men för tillfället bor jag i mitt gamla flickrum. att gå runt här är som att oundvikligen kliva rakt in i ett museum av mina tonår. egenframkallade fotografier från foto A-kursen i ramar på väggen, pärlhalsband jag inte skulle använda idag, lådor med skolfotografier och blyertsbrev. tummade bret easton ellis böcker i bokhyllan och några meter cdskivor. spelaren har lagt av, den hackar och hostar och det enda som fungerar att spela är blandband. så nu loopas 2005 i mitt rum. heineken 3.5, hägg och syrén, gräsallergi och hångla med någon som just rökt en lucky strike. det kanske låter romantiskt. men det är bara livet. 


som varje första var min första en atombomb. jag minns allt. jag minns vilken stol jag satt på (fotpallen med grått fårskinn). jag minns håkan hellströms ansiktsuttryck och kläder (höjda ögonbryn, vit tröja och gul halsduk). men framför allt minns jag musiken han spelade. jag drog efter andan och tänkte: eh okej det här kommer att förändra exakt ALLT. jag var kär för första gången. han hade lockigt blont hår, jeansjacka med modsmärke på och vita chuck taylors. jag var verkligen dödskär. det där med döden gillade jag, att vi skulle döööö utan varandra. to die by your side such a heavenly way to die blev min tagline på oss två. sen tog det slut och jag fortsatte tro att jag skulle döööö. jag levde ju hela tiden i allra högsta grad. men vet att när min dag är kommen och jag ska dö på riktigt - då kommer jag att sjunga den här låten.


nästa bild - malmö 2007. jag hade flyttat hemifrån för första gången och hyrde ett rum i ett tvåvåningskollektiv på spångatan. sommaren innan hade jag kärat ner mig i en musiker, eller i idén om att vara kär i en musiker - vad kom först, hönan eller ägget. hur som helst - vår summerlovin' slutade så som summerlovin' ofta slutar: avstånden blev större i och med hösten och vi skiljdes åt relativt odramatiskt. men jag förstod att det inte var en alltigenom bra idé att träffas då han ringde ett halvår senare, sa att deras turné gick genom skåne och att vi borde ses. hade börjat förstå att den här kärleken nog inte är en the smithskärlek. någon repeatade dolly parton i köket i samma veva och det var där jag hittade oss. kärlek, påhittat beroende, destruktivitet, vad som är vad är skit samma, vi går gärna dit om och om igen ändå. så jag beställde en sista minuten till göteborg.
idag läste jag i tidningen att hans musik är med i desperate housewives. ännu en serie jag aldrig kommer att följa. men jag gillar den hysteriska med rött hår, vad heter hon, bree?


för det tredje har vi stockholm 2009. hägersten var twin peaks den hösten. ett myller av tankar, regn och löv, rådjursfamiljen utanför min port. där fanns också kärlek. men den var mystisk, precis som om david lynch hade regisserat den. den här kärleken fattade inte så mycket mer än att vi hör ihop på något sätt. allt annat var oklart eller ett sidospår i en konspiration. därför blev det fel ibland och man behövde bli arg, försöka tycka illa om, kanske till och med hata. man försöker. men det går inte. vi är av samma sort, och därför går det inte.

och idag blir allt bra oavsett vad för du uppskattar utsikten från hoppbackarna lika mycket som jag.  och det kanske låter romantiskt. men det är bara livet.