falun

Man skriver ett brev om saker man inte kan prata om, allt som blev var alltid brev. Erik säger att det är Facebook som skapar en generation av människor besatta av tillbakablickar men jag har kunnat den konsten långt innan dess. Det behöver inte ens vara år, det kan vara månader. Dagar, timmar, minuter. Jag kan bli nostalgisk över sekunder. Oundvikligt att bli det när allt står kvar. Scenografin från min högstadietid – Västra skolan, håltimmar, några rökte hasch på rasterna, upp och ner i vikt och evighetslånga förfester i Johans lägenhet på Knoppen. Där fick vi röka inomhus och där bestämde jag mig för att göra slut med min pojkvän sedan ett år. Månaderna som följde, allt det elaka som jag hade förträngt att jag gjort mig skyldig till. Men som kom tillbaka till mig då jag läste vår Skunk.nu-historik för några år sen. Där var allt kvar som vi hade skrivit det och jag inbillade mig att jag kunde erinra mig den känslan jag hade då. Förvirrad, maktgalen och med ett dunkande dåligt samvete.
Och då tänkte jag: det här är allt som finns kvar. En historik på ett community, ord i en meddelanderuta. Men idag inte ens det – Skunk.nu har lagt ner och det dåliga samvetet är inte heller kvar. Vi har blivit vuxna. De flesta bor i Stockholm och mår bra, någon bor Göteborg och mår dåligt. Det är ett minne men kan lika gärna vara en idé, någonting jag har hittat på. Men det betydde allt och det betyder fortfarande allt, det vi skrev och det vi sa. Hoppbackar, ölflaskor med skruvkapsyl, cyklar utan växlar. Hur vi skapade oss tillsammans och åren som går sönder och kläcks som kastanjer mot marken i Läroverksparken. Blev fast med ett ben mellan hägg och syrén men sen gick vi vidare och skriver ett brev om saker vi aldrig har pratat om.