ett stockholmsepos

senaste jag var här var det värmekaos, nu är det snökaos.
tar flygbussen från arlanda och när bussen svänger in på sankt eriksplan och ser jag mina första hoods. det var här jag bodde det första året i en oventilerad och sliten studentlägenhet på norra stationsgatan. grappa är fyllt med folk fastän klockan bara är fem på kvällen, teater giljotin sätter upp bli en dåre!, cykelverkstäder på rad och jag ser allén där jag gick hand i hand med en kille från malmö för två vintrar sen.

bussen kör vidare och det är så vackert och pittoreskt att jag bara vill gråta en klädsam filmgråt. östermalm är en inramad tavla och motivet är kvinnor i pälsar och folk som släpar hem julgranar. jag ser de svenska välklädda männen som bär på granitväskor och röker färdigrullade cigaretter. en galleriinvigning och bilar som kör långsamt genom snön, de tutar lite försiktigt på varandra. på surbrunnsgatan några gator bort ligger lägenheten jag fick låna av mo en vår. därifrån cyklade jag till skolan längs odengatan, trampade mig mot tomtebogatan och i morgonsolen som en av de få vakna ägde jag odenplan.

på väg mot fruängen kör tåget genom södermalm. till vänster har jag stått i kö till debaser slussen i vad som känns som timtal och till höger har jag druckit öl på monteliusvägen och skinnarviksberget. blivit stammis på pelikan på blekingegatan och hängt i eriks josef franklägenhet. här såg jag stockholm från ovan. björn och jag brukade ta en dag i veckan och bara gå runt på höjder tillsammans. ut på bron vid gondolen, fortsätta ut på katarinavägen, upp till mosebacke igen.

tio minuter senare är jag hemma i finförorten. det senaste året har jag tagit hägerstensåsen och telefonplan till fots, fram och tillbaka, kors och tvärs över bäckvägar och nyårsvägar. jag har badat i vinterviken i juli och sett isen lägga sig i december. först i en nybyggd trea på hägrstensåsen och sen i en tvåa på telefonplan. mitt namn står på kontraktet och mina böcker står i bokhyllan. men jag bor typ inte här längre. jag bor typ överallt/typ ingenstans. det gör typ ingenting, en skandinavisk orkan i hälarna är helt okej för jag tänker såhär: ju oftare jag packar ihop, desto oftare får jag fler platser att komma hem till. exempelvis hit.