fredag: flygplan

den sensorstyrda dörren in till schönefelds ankomstterminal öppnades.
– ada. jag tror att jag har dött och kommit till helvetet, sa jag.
framför oss ringlade köer och människor satt på tidningar och ba väntade den där osäkra förseningsväntan. fy fan tänkte vi, åh fy fan. nu jävlar sitter man i skiten.

ada mumlade något om att det var en på hundra att vi skulle komma fram i tid. jag tänkte om jag inte får kaffe nu svimmar jag och kröp till terminalens enda kaffeservering. ni kan glömma era hutlösa 3.3 euro tänkte jag och kröp till informationsdisken istället. informationskvinnan såg sjukt trött ut, men hon sken upp så fort jag sa att jag skulle åka till stockholm.
– your flight looks really good!!! it'll be just a few minutes late!!!!
det märktes att det var ett av de få positiva meddelandena hon fått leverera den dagen. i väntan på att gaten skulle öppnas satt ada och jag och åt våra mackor. pratade om berlin, kontrasternas stad.
– vilken jävla matsäck vi sitter och äter, sa ada.
– aa, sa jag. tänk att igår satt man på citrongrass och åt vitenamesiskt och sippade på reisling. idag sitter man på en plaststol och äter medhavd jävla macka och dricker kranvatten.
berliner zeitung fram till oss och frågade om vi hade väntat ovanligt länge på vårt flyg. jag sa glatt att vi antagligen skulle bli jätteförsenade och *hoppades på front page* men de var ute efter några som dygnade. så de sökte sig mot sällare jaktmarker.
sen väntade vi i...
... 30 minuter! sen hände det här:

tröttheten hade försatt mig i ett skönt avslaget mood. jag fotade lugnt ut genom fönstret (hade tyckt att tusen meter hade varit lite jobbigt i vanliga fall)

 

två trötta typer och himlen

sen gick solen ner och flyget landade i stockholm. men det, mina vänner, är ett annat inlägg.