ganska nyligen var det en helt vanlig lördags- eller söndagsmorgon. lova hade just stiftat en ny bekantskap och det var i hans lägenhet hon nu befann sig. bekantskapen i fråga verkade lite stressad och "hade tankarna på annat håll". han påpekade snart att han hade ont om tid. han var tvungen att uträtta en del ärenden. inte speciellt konstigt att lova då försiktigt frågade vad det var för ärenden han skulle uträtta.
- är du seriös? sa han med en förorättad blick.
- va? vaddå? sa lova konfunderat.
- alltså... minns du inte vad jag ska göra idag? jag berättade ju det igår, flera gånger! sa han.
han var så upprörd att hans röst höjde sig några snäpp.
- nä. jag... jag minns inte. sa lova.
hon var skamsen nu. det var ju tydligen någonting väldigt stort och viktigt bekantskapen skulle uträtta idag. anställningsintervju? lägenhetsvisning? fyra bröllop och en begravning?
- alltså... fortsatte han, har du sett lappen i trapphuset? har du sett all bärs eller?!
ett litet ljus tändes i lovas minneskammare. där! på med mental tändvätska, elda på tills den lilla glöden står som en värmande och stadig brasa i hjärnan:
- JAHAA! du ska ha fest!
bekantskapen såg på lova med trött, sårad och anklagande blick. han sa:
- ja. jag har massor av ärenden att uträtta - måste handla! måste... städa!
han gjorde en otålig rörelse med händerna, för att än mer ge tyngd åt uppgiften han hade framför sig. lova nickade allvarligt. tänk om hade vetat. då hade hon aldrig glömt.
av denna historia kan vi lära att när universum stänger en dörr öppnar det ett fönster.
idag är lova ännu mer gatsmart och har nästan svarta ögon.
idag är lova ännu mer gatsmart och har nästan svarta ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar