den första tyska fylleångesten

fattar inte hur man ska hitta någonstans, enorma tegelhus överallt men ingenstans den rätta övergivna fabrikslokalen. vi skulle dit de andra skulle men det har blivit så svårt att orientera sig nu, på google såg det så enkel ut, en triangel mellan två tunnelbanestationer och mittemellan ska vi vara. det längsta jag kan komma bort från svart asfalt är till vita berg och det är därför jag försöker tänka på dig.
snubblar genom ett lerig fält och här är det, bäst att bara gå in och göra det bästa av det här. ett enormt dansgolv stroboskop grön laser hård bas och tio sönderplockade pianon. jag försökte spela på ett av dem i takt till musiken. försökte spela den enda låten jag kan så rätt som jag minns den även om jag inte ens klarade av att spela den på en finstämd ipad igår. jag minns inte tangenterna längre men jag minns att du satt bredvid mig på pianostolen och var 18 år och ivrig. mindes alla tangenter tills jag flyttade hit.